Neptune's Field omslag

På dubbel-cd’n Neptune’s Field presenterar Henrik Strindberg några av sina mest uppmärksammade verk för orkester och kammarensembler.

Skivan ges ut i samband med Svensk Musikvår 20-26 mars i Stockholm.  

Ett rikt samarbete med en rad framstående musiker hörs i inspelningar med: Kungliga Filharmoniska Orkestern och Sakari Oramo - Göteborgs Symfoniker och Kent Nagano - Cikada och Christian Eggen - Sonanza och Jan Risberg - Stockholms Saxofonkvartett - Norrbotten NEO - Karin Hellqvist - Daniel Migdal och Jacob Kellermann i Duo KeMi.

Promenader PROM01, 1-2


CD 1

  1. Neptuni åkrar
  2. One Child
  3. One Teacher
  4. One Book
  5. One Pen
  6. Femte strängen

CD 2

  1. Femte Handen
  2. Bilder
  3. On a Single Subject
  4. Bryta snitt
  5. O Freunde, Let Others Speak

Rum av musik – och etik

Jag hör Henrik Strindbergs musik och skrattar lite. Det går inte att låta bli. För att vara minimalistisk musik är den så rolig. Musiken skapar rum. Henrik är en tonsättare som bygger, en koreograf som dividerar, en poet som dansar och en musiker som ritar. Och musikanterna är verkligen med på noterna. 

Allt blinkar till kollegorna i förra seklet, de berömda futuristerna. 

I januari 1914 uppträdde futuristerna i Kiev. Det var Majakovskij, Burljuk, Kamenskij och Chlebnikov. Hela teatern var packad med poliser, och Majakovskij var hänförd:

- Tio poliser på varje läst dikt. Det är poesi det!

Allkonstverk var tidens nyckel. Man ville nya möten -  mellan poesin, skulpturen, musiken, teatern, måleriet. Mellan människor och framtid.

Velimir Chlebnikovs dikt illustrerar vad det var frågan om:
  
Bobeóbi sjöng läpparna
Veeómi sjöng blickarna.
Pieéo sjöng ögonbrynen,
Lieéej sjöng profilen
Gzi-gzi-gzéo sjöng kedjan.
Så levde på en målarduk i något slags samklang
bortom alla dimensioner Ansiktet.

*

I sina verk leker Henrik Strindberg med bilder, ljud och  musikens lagar. Det mest kända verket på cd:n är Neptuni åkrar (2006). Framfört på scen är det en balett för stråkar, vågorna materialiserar sig i musikernas kropp. Det är ett rullande vackert stycke, som viskar och piskar sig fram mot den öländska stranden söder om Byxelkrok. Det är också ett verk som växer, tillsammans med sin publik. Det är redan snudd på folkkärt, och har ännu framtiden för sig.
  
I Femte handen målar musikanterna med stampningar, i One Pen med återhållen andning. Att lyssna in musikens möjligheter är viktigt i alla Henriks verk. Där finns också ett etiskt krav, på öppenhet och tolerans. Hans One Pen liksom O Freunde, let others speak är inspirerade av den pakistanska flickan Malalas tal i FN: "Ett barn, en lärare, en bok och en penna kan förändra världen!"

För hundra år sedan var Futuristernas naivitet ett kapitel för sig. I konsten en tillgång, i politiken ett problem. Det blev trettiotal och poliserna tog över scenen helt. Stalin signerade allkonstverket. Då hade Majakovskij skjutit sig för länge sedan.
 
Trots detta – naiviteten måste vi alltid vårda. Förmågan att häpna, glädjas, lyssna på nytt. Modet att tala – och tiga. Lusten att vistas i konsten.

Den naiviteten är inte naiv, snarare raffinerad. Och den är kännetecknande för Henrik Strindbergs musik.

Ulrika Knutson
* i tolkning av Gunnar Harding och Lars Erik Blomqvist